Lilla Charles, sof sött, i frid
Du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö,
Bäst man andas, skall man dö,
Och bli mull tillbaka.
En gång där en källa flöt
Förbi en skyl i rågen,
Stod en liten gosse söt
Och spegla sig i vågen:
Bäst sin bild han såg så skön
Ut i böljan, klar och grön,
Straxt han inte såg'en.
Så är med vår lifs-tid fatt,
Och så försvinna åren:
Bäst man andas godt och glatt,
Så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
När han ser de blommor små,
Som bepryda våren.
Sove lulla, lilla Vän,
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi sen
Dig klippa häst och släda,
Se'n små hus av kort, lull, lull,
Ska vi bygga, blåsa kull
Och små visor kväda.
Mamma har åt barnet här
Små guld-skor och guld-kappa.
Sov lulla ! ligg nu ner
Och din kudde klappa.

* Text: C.M. Bellman  År 1787*