Så mamma gjorde, jag minns så gärna
när hon om kvällen mig sjöng till sömns.
Men titta Axel där föll en stjärna,
hon sade ofta min mamma ömt,
att när en stjärna från himlen faller
en själ får flytta till himlen opp.
När jag till slutet går hem då faller
väl ock en stjärna utur sitt lopp.

Men låt mig bror i din famn få vila,
det är så kallt och jag är så trött.
Och Axel tager sin syster lilla,
uti hans armar hon slumrar ren,
Han sitter tyst liksom för att vakta
och gungar syster som slumrar ren,
mot himlen blickar, då faller sakta
en stjärna ner ifrån himmelen.

En liten stjärna, så sade Ester,
skall falla när jag går hem till Gud.
Så tänkte Axel och skådar efter,
och lilla syster har ren fått bud.
Se ögat brustet och bleka kinden
ej mera fåras av sorgens tår.
Ej mera isas av kalla vinden,
förklarad Ester för tronen står.

Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandrinsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav. 

Hon, omedveten därom, fick vara
en missionär som från syndens stig
den arme drinkarn fick återföra.
Men kära, vem skall få föra dig?
Du som i lustarnas land vill dröja,
se Jesus klappar på hjärtats dörr.
Ack öppna, skynda för Gud dig böja,
du ångra skall att det ej skett förr.