Ebba Brahes klagan.

Sin lätta mantel breder aftonstunden
så milt och vänligt över sjö och land,
och fågelskaran tystnat har i lunden
och Mälarn skimrar på den sköna strand.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.
Ack, friden ägde jag i forna dagar
och himlen såg jag leende och blå.

Att mänskosjälen har ett språk som talar
så glädjerikt jag kunde ej förstå.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.

Jag lycklig var då oskuldsfull jag drömde
att klädd jag stod som Gustaf Adolfs brud,
och hoppets vällust i min själ sig tömde
och smyckade mitt liv i blomsterskrud.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.

Men ack, förgäves var den ljuva flamma,
som tände sig en berusad brand.
Allt är förbi, min värld är ej densamma,
ej hatets boja fängslat har min hand.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.

Var kall, var kall, och låt mig ensam lida
och ensam gå till mina fäders grav.
En huldrik genius vandrar vid min sida,
som stödja skall min trötta vandringsstav,
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.